Vad är oral historia?

Oral historia är ett väldigt brett begrepp som används på flera sätt. Bland annat för att hänvisa till det muntliga berättandet (exempelvis om dåtiden inom en familj, mellan kollegor eller grannar) till mer formella historier som traditionellt berättats exempelvis runt en lägereld. Det finns enormt mycket visdom och kunskap att hitta i och runt detta format av berättande, och det kan bevaras intakt på olika sätt. Bland annat genom att byta form på berättandet till någonting mer permanent som skrivet ord eller inspelat. Då ska man också vara tydlig med att det elastiska och formbara i berättelsen går förlorat.

Alla olika tillvägagångssätt för att använda historia har också olika värde och innebörd för dem som använder den. Oral historia har utan konkurrens varit det mest använda inlärningsmetoden när människor har lärt sig om vad som varit tidigare. I generationer och åter generationer har kunskap och erfarenheter bevarats genom det talade ordet, för att sedan berättas vidare till nästkommande generation. Detta kan också ta andra former, som exempelvis vid Abraham Lincoln dödsfall 1865. Då intervjuade hans sekreterare och advokat tillsammans mängder av människor som känt presidenten, och det har hjälpt många människor än idag att förstå och lära känna Abraham Lincoln. Forskare har i alla tider haft stor användning av att kunna intervjua levande människor om händelser som hänt, för att få så många olika bilder av händelsen som möjligt. Ännu ett alarmerande faktum angående att Förintelsens sista överlevande snart kommer gå ur tiden.

Genom historien har flera projekt sjösatts för att bevara muntliga historier. Ett av de mest anmärkningsvärda av dessa tidiga projekt genomfördes från 1937-1941 via ett federalt författarprojekt (FWP) i USA. Där spelades tusentals livshistorier in för att spegla och bevara mångfalden av hur det amerikanska folket påverkades av den stora depressionen som lamslog USA under tidigt 30-tal, men också andra viktiga livsöden skildrades. Slaveriet var ett av de ämnen som berördes, utan att varit med i den ordinarie planen, men också andra etniska grupper och människor som levde utanför samhället. Tyvärr drogs budgeten för projektet in i och med andra världskrigets intåg och därmed fullföljdes inte publiceringen av projektet. Många manuskript finns dock fortfarande kvar på bibliotek i Washington och på andra platser i landet.

Ett projekt som detta kan anses som muntlig historia med tanke på att det var muntligt till dess att det skrevs ned (eller spelades in). I fallet med FWP finns dock några omständigheter som spelar in. Tekniken var bristfällig och ljudinspelningar gjordes i mycket liten utsträckning. Materialet som skrevs ned antecknades av mänskliga notarier, utan utbildning i ämnet, och kan därför antas vara inte helt objektiva. Dessutom var inte det yttersta syftet att skapa ett permanent arkiv, utan mer att presentera fakta där och då istället för åt eftervärlden.